Upplandia.se

 

Om webbplatsen | Sitemap | Kontakt

 

 

 

Start Uppland Församlingar Bilder Länkar Faktasidor Info Aktuellt i Uppland

Meny

 

Socknar Uppsala län

Socknar Uppsala kommun

 

Vi är tacksamma för alla bidrag som kan göra denna webbplats bättre!
 

Kontakta oss!

  


            Upplandia.se          


 

Sockenkrönika Jumkil

 


 

Källa: Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del IV, 1949

 

JUMKILS SOCKEN

 

Av Kantorn J. TH. LINDGREN

 

Jumkils socken i Ulleråkers och (delvis) Bälinge härader har en areal av 8.394 hektar land och befolkningen utgör 568 personer. I kyrkligt avseende bildar Jumkils församling tillsammans med Åkerby och Bälinge ett pastorat med kyrkoherde i Bälinge och komminister i Åkerby. Socknen styres av kommunalfullmäktige. Antalet skattekronor är 9.035 och utdebiteringen kr. 5 :50 per skattekrona.

 

Frågar man en Uppsalabo efter Jumkilsgatan, är det inte säkert, att han kan lämna besked, men det finns dock en gata i staden, som bär detta namn. Gör man så frågan : "Var ligger Jumkil", blir svaret ännu mera svävande. Detta är skada. Tillfälliga besökare, som av en eller annan anledning förirra sig hit och passera den smala och ålderdomliga, av ohuggna stenar byggda Näsbron över Jumkilsån, uttrycka spontant sin förvåning över att mitt på slätten finna ett stycke Ångermanlandsnatur i miniatyr med upp till 12-15 meter höga nipor. Detta är i södra sockendelen, 17 km. nordväst om Uppsala. Sedan sträcker sig socknen mot nordväst, allt mera avsmalnande till en kil, vilken i en punkt sammanstöter med Bälinge, Järlåsa, Vittinge och Harbo socknar. Detta ställe kallas Karlrör, och där skall enligt sägnen Karl XII en gång ha huggit in sitt namn i en berghäll.

 

Den lilla ån, som genomflyter socknen i hela dess längd, följer i sitt slingrande lopp en förkastningsspricka i berggrunden. På tre ställen märkas dammanläggningar, där det av ålder funnits s. k. skvaltkvarnar. Endast i söder, där jordmånen består av lerjord, finnas mindre slättbygder. Skogen, mest barrskog, tilltar mer och mer mot nordväst, och den övre delen av socknen bär sedan gammalt namnet Skogsroten eller Boroten. Där är bebyggelsen gles.

 

Gårdarna äro i allmänhet små, sällan överstigande 40 hektar. Tre medelstora herrgårdar finnas : Agersta, Vallhov och Björnarbo. På Vallhov ha bl. a. medlemmar av släkterna von Troil, Leijonskiöld och Sneckenfelt varit bosatta. Godset, som numera är styckat, skulle i början av 1800-talet säljas exekutivt. Många köplystna infunno sig, bland dem en liten obetydlig, tarvligt klädd man. Budet var uppe i 30.000, och klubban föll. De övriga spekulanterna, som på skämt låtit budet gå till den av det yttre att döma fattige mannen, ropade på "borgen". Främlingen gick lugnt ut till sin häst och kärra, hämtade ett skrin och plockade fram 30 sedlar av önskad valör mitt framför näsan på de gapande herrarna, sägande: "Här har ni borgen !" Den okände, vars namn lär ha varit Sandberg, och hans son brukade egendomen i många år.

 

Björnarbo mangårdsbyggnad lär vara uppförd på Gustav II Adolfs tid, varom ett inhugget årtal vittnar, och har innehafts av medlemmar av släkterna Hästesko och Rosensabel, vilkas begravningsvapen ännu förvaras i sockenkyrkan. I gårdens skog utpekas en plats, kallad Björnvalvet, där drottning Kristina skall ha skjutit en björn man kommer ofrivilligt att tänka på hennes långa jaktbössa i vapensamlingen på Skokloster. I parken finns vad folket kallar en stenkyrka, en rund byggnad, stor som ett medelstort rum och uppförd av klotrunda stenar. Det murbruk, som möjligen har funnits, är totalt bortfallet, och ett sparsamt dagsljus silar in mellan stenarna.

 

Till herrgårdarna ha hört ett stort antal torp, de flesta numera övergivna eller sålda och förvandlade till egnahemslägenheter, som bebos av skogs- eller byggnadsarbetare och hantverkare.

 

Socknens dominerande näringar äro jordbruk och skogshantering. En mindre såganläggning, Ullbolsta såg, med tillhörande tegelbruk, samt två vattenkvarnar finnas. Avsättningsmöjligheterna äro mindre goda, då den enda förbindelsen med Uppsala utgöres av busslinjerna. En planerad järnväg Uppsala-Kerstinbo, som skulle passera genom socknen, kom aldrig till utförande.

 

Jumkils kyrka

Den tornlösa kyrkan är uppförd av gråsten under slutet av 1100- eller början av 1200-talet. Dess ursprungliga innertak var troligen ett s. k. klöverbladstak av trä. I slutet av 1400- eller början av 1500-talet ersattes detta av de nuvarande vackra stjärnvalven. Kalkmålningar, av okänd mästare men konstnärligt värdefulla, finnas i koret; valven i övrigt ha. aldrig varit dekorerade. Man ser sålunda ärkebiskop Jakob Ulfssons vapen (örnfot i blått fält), Sten Sture den äldres (tre sjöblad), riksvapnet samt korset, kyrkans symbol. Hela triumfbågen är smyckad med apostlabilder. Triumfkrucifixet har en gång i tiden 'blivit bortfört från kyrkan, sedan armarna avsågats, men det har tillsammans med de återfunna delarna av korset blivit återställt och uppsattes på södra väggen vid restaureringen 1932. Författaren till denna beskrivning fann i en skrubb alla fyra evangelistsymbolerna, lejonet, örnen, ängeln och oxen, och så var krucifixet fullständigt. Altarskåpet från 1400-talet är uppställt på sin gamla plats. Kyrkans äldsta föremål är en dopfunt av Gotlandssandsten från 1100-talet. På utställningen av äldre kyrklig konst i Uppsala 1918 prydde en bild av denna funt vägledningen för besökare, ett gott bevis på dess förnämlighet.

 

I början av 1900-talet besöktes kyrkan av dåvarande docenten Johnny Roosval. I ett litet rum innanför sakristian gick han och petade med sin käpp i jordgolvet, varvid han fick se en frans av en tygremsa sticka upp. Vid närmare undersökning visade det sig vara ett synnerligen väl bibehållet altarbräm från 1400-talet, och det hör nu till kyrkans främsta klenoder. Roosvals oförställda triumf var obetalbar, och den som skriver detta fick sin lust stimulerad till fortsatt sökande.

 

Bland det rika kyrksilvret må nämnas en paten av förgyllt silver från 1300.-talet, en kalk med medeltida fot samt en vacker brudkrona av förgyllt silver. En vinkanna av silver har följande talande inskrift: "Av församlingens menige allmoge till en tacksägelsegåva för freden med Ryssen skänkter och efterkommande till ett åminnelsetecken lämnad år 1723". Ett gott uttryck för småfolkets tacksamhet och offervilja, då freden äntligen kom. En liten försilvrad ljuskrona i sakristian skänktes till kyrkan år 1772 av Margareta von Troil. Enligt inskriften har den "varit stulin 1826" men blev återfunnen i Uppsala följande år.

 

Peringskiöld berättar, att här även funnits en bild av S :t Göran och draken, men denna har tillika med åtskilligt annat gått all världens väg. En gammal kyrkvärd berättade, att vid en kyrkoreparation på 1870-talet, då fönstren förstorades och ? förstördes och nytt tak lades på, "en massa skräp" kördes ut på en åker och brändes. Vad som då följde med, veta vi ej. Mycket finns dock kvar, och ett besök i Jumkils kyrka lönar sig. Korn och se!

 

Klockstapeln, av trä och klädd med handkluvet spån, är från 1700-talet.' Tornbyggnadsraseriet hade här ingen jordmån trots "tornbyggnadskassan", vilken ständigt växte och nu i stället fått finansiera kyrkklockornas förbättrade upphängning! Stora klockan har årtalet 1686. Lilla klockan bär följande inskrift (stavningen något moderniserad) :

 

Try lispund var jag förr, med sexton marker till, try skeppund är jag störr, och nu dess mera gill att kalla Herrans brud till lydna mot hans bud. Omgjuten annan gång blev jag i Gefle stad av Erik Hillström, som Jomkihls socken bad, på året fyrtiosex med sjuttonhundra till, då jag förnyad blev, helt vacker, flink och snil. Anno 1746.

 

Orgeln är sjustämmig med en förnämlig- fyra fots principal i den ljudande fasaden. Denna veritabla Bach-orgel, byggd av Svalberg, förskriver sig från år 1760.

 

Skolväsendet väntar på stora förändringar med nybyggen och centralisering. Redan före 1842 fanns en skola vid kyrkan. På 1880-talet tillkom genom donation en s. k. mindre folkskola i Boroten. Denna upphör fr. o. m. 1948 på grund av för litet barnantal efter att ha utfört en kulturgärning så god som någon. År 1922 inrättades en ny skola i Blackstalund  för att förkorta skolvägarna och minska överbefolkningen i kyrkskolan. Den sistnämnda nybyggdes 1911, då vardagsläsning infördes.

 

Socknen har en livaktig skytteförening med många utmärkta skyttar, en kyrklig syförening, en Röda korskrets, en föreläsningsförening och flera mindre sammanslutningar.

 

I övre delen av socknen, intill den s. k. Långmossen, finns en gammal bygdeborg, kallad Skansberg, med tydligt upplagda stenar mot mossen men öppen åt motsatta hållet. Den omtalas också av Peringskiöld : "så vijd som halfva Upsala stadh, med steen omlagd och finnes lijka som portar på samma skantz".

 

Linné har antagligen gjort botaniska utfärder till denna trakt. Ett ställe på allmänningen, ännu kallat Studentvilan, utpekas som platsen, där en av Linné  följeslagare skall ha dött under en sådan vandring.

 

På vissa ställen i skogen finnas utefter stigen pinnhögar. Äldre personer kasta än i dag dit en kvist, när de gå förbi. Där skall, enligt sägnen, ett brott ha blivit begånget eller en dödsolycka inträffat, t. ex. att någon drunknat i en "kittelbrunn" på mossen.

 

En nu avliden person, född och uppfödd i socknen, intresserad jägare och skogsvandrare, uppsökte ofta på äldre dagar sin ungdoms jaktplatser. På en av de högst belägna platserna på allmänningen fanns en stor tall, på vilken fastspikade träklossar bildade ett slags stege. Vår man klättrade upp och såg därifrån Uppsala domkyrkas torn. Aftonen var lugn och klar, och plötsligt fick han höra svenska armens tapto från Polacksbacken i Uppsala välkända toner för en gammal militär. Något liknande hände mig för många år sedan en lugn sommarkväll med ytterst svagt vinddrag från Uppsalahållet, då jag hörde Uppsala domkyrkas storklocka. Ljudet följer tydligen under gynnsamma betingelser den nästan raka sprickan utefter ån i berggrunden 1 1 /2-2 mil.

 

Källa: Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del IV, 1949  


Dokument ändrat 2012-01-08