Upplandia.se

 

Om webbplatsen | Sitemap | Kontakt

 

 

 

Start Uppland Församlingar Bilder Länkar Faktasidor Info Aktuellt i Uppland

 

Sockenkrönika Västland

 

 

Källa: Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950

 

VÄSTLANDS SOCKEN

 

Av Folkskolläraren OLOV PAULSSON

 

Sockennamnet Västland har under olika tider stavats på olika sätt. I en längd från 1312 skrevs det Vesland, 1328 Vestland, 1341 Waestland och 1346 Westland. Senare var under en lång tid Wessland den vanligaste stavningen. Numera stavas och uttalas namnet Västland. I den urgamla indelningen av Uppland tillhörde Västlands skeppslag Tiundaland. På en karta över Uppland frän 1689 utgöra "Tolfta och Wesslanda socknar Wesslanda Herad". Wesslands tingslag upphörde 1880. Numera tillhör socknen Örbyhus härad.

 

Västland är beläget i den nordligaste delen av Uppland. Från Tämnaråns utlopp i Västlandsfjärden sträcker socknen sig drygt en mil inåt land. Typiskt för denna del av Uppland är ju bristen på sjöar och andra vattendrag av större betydelse. Tack vare Tämnarån, en av landskapets större åar, vilken flyter genom hela socknen från söder till norr, får bygden dock en något annorlunda prägel än sjöfattiga trakter i allmänhet. På en del ställen är ån ganska bred. Här och var utbreda sig också större och mindre dammar. Så uppkomma vattenspeglar, vilka bilda vackra inslag i naturen. Smärre vattenfall finnas även i ån.

 

Även om terrängen är flack, får man inte intryck av slättland, när man färdas genom socknen. Detta beror på, att den är mycket skogrik. De odlade områdena omväxla med skogspartier, vilka bryta karaktären av slättland. Terrängen brytes även på ett för landskapet karakteristiskt sätt av en rullstensås. Denna har flera benämningar, men dess rätta namn torde vara Tierpsåsen, en biås till den bekanta Uppsalaåsen.

 

Större delen av socknens areal eller omkring 13.600 hektar utgöres av barrblandskog. Som inslag i denna förekomma även rena tallbestånd. Dessa torde mestadels vara insådda eller planterade. I norra delen av socknen närmare kusten är skogen ganska kortvuxen. Lövskogen har tidigare varit föremål för hård beskattning, varför sådan förekommer i ganska ringa utsträckning. Här och var finnas dock vackra björkhagar, och i backar och på ängar trivs såväl hasseln som eken.

 

På många ställen bestå de odlade områdena av sandjord, och såväl råg som potatis ge goda skördar. Mest typisk för området är dock den styva lerjorden. Mestadels utgöres den av varvig ishavslera, och här odlas vete med framgång. Många lantbruk ligga så till, att deras odlingar ligga på både sand- och lerjordar, vilket naturligtvis gynnar produktionen av olika spannmålssorter på ett och samma jordbruk.

 

Socknen är mycket låglänt. Höjden över havet utgöres endast av några få meter. Kuststräckan är också för det mesta långgrund. Härigenom gör sig landhöjningen starkt märkbar, och på relativt kort tid har landskapsbilden förändrats betydligt. Åtskilliga hektar jord ha under de senaste 100 åren höjt sig ur havet. Längre från stranden belägna områden, som för en mansålder sedan utgjordes av vattensjuk jord, kunna nu nyttjas för odling. Så är t. ex. fallet med en del av Våla ängar. Större delen av dessa har dock vunnits genom utdikning av den s. k. Hållsjön. Minst 100 hektar odlingsbar mark ha på detta sätt vunnits. Samma förhållande råder inom Sandby by, där utdikningen av Sandbysjön torrlagt ett stort område. Även i Nöttö och Snatra byar finnas utdikningsföretag av rätt stor omfattning.

 

I Västland liksom i flera andra socknar i norra Uppland är det den gamla järnbruksdrif ten som satt sin prägel på bebyggelsen. Inom socknen ha funnits två järnbruk, Västlands bruk, beläget i södra delen av socknen, och Karlholms bruk, beläget i norra delen. Driften vid båda dessa gamla bruk är numera nedlagd. År 1902 upphörde den vid Västland, och något årtionde senare stannade hamrarna vid bruket i Karlholm. I Västland är brukssmedjan för länge sedan riven, men bruket i Karlholm står ännu kvar, och så sent som sommaren 1947 kördes bruket i gång i samband med en filminspelning om brukssamhällets utveckling. De göt, som då smiddes till stångjärn, voro kanske de sista, som förädlades vid detta upplandsbruk.

 

Vid dessa bruk uppstod redan tidigt en koncentrerad bebyggelse, bestående av bruksägarens, brukstjänstemännens och smedernas bostäder. Vid båda bruken lägger man först märke till bruksherrgården. Denna är uppförd i två plan, i vacker stil med rena linjer. Det för uppländska herrgårdar typiskt brutna taket ger gården en viss pondus. Tillsammans med herrgården bilda de hus, som inrymma tjänstemannabostäder och kontorslokaler, en grupp för sig, avskild såväl ifråga om stil som läge från den övriga bruksbebyggelsen. Ej långt från herrgården ligga de gamla smedbostäderna. Dessa äro små envåningshus, uppförda av trä och rödmålade. De stå med gavlarna vända mot en gemensam väg, den s. k. bruksgatan.

 

Dessa byggnader härstamma troligen från tiden före 1719, då det i en skrivelse från denna tid förmäles, att ryssarna vid sina härjningar samma år "skonte Wesslands bruksgård, de där näst intill liggande brukshus, som man vill gissa skedt för klockstapelns skull, hvilken när inpå gården står, och de sparat velat". I samma skrivelse meddelas dessutom bl. a. att ryssarna antände allt vad de kunde komma över. Så var fallet med Västlands bruks hammare och masugn, kyrkan, prästgården och alla byar i socknen med några få undantag.

 

Av någon anledning blev Åkerby gård skonad. Denna är belägen ej långt från bruket och har tidigare hört ihop med detta. Gården, som numera äges av Västlands JUF-avdelning och användes som hembygdsgård, är med säkerhet socknens äldsta byggnad. Från 1489 härstammar den första uppgiften om Åkerby gård, och från 1600-talet finnas uppgifter om och teckningar av byggnaden. Från denna tid omnämnes även gården som Västlands bruks corps de logi. I övrigt ha gårdens öden intill våra dagar varit förenade med Västlands bruk. Är 1933 förvärvades gården med tillhörande område av Västlands JUF från Stora Kopparbergs Bergslags AB. Senare genomgick den med hjälp av statsmedel en fullständig restaurering. En sevärdhet är gårdens gamla kök, som är helt bevarat i sitt ursprungliga skick.

 

Till socknens större och anrikare gårdar höra även Holmsånger och Finnerånger, båda belägna i norra delen av socknen. Holmsånger med tillhörande gods är omnämnt i 1600-talsuppgif ter. Bl. a. lär drottning Kristina ha vistats där under sina jaktutflykter. Senare har gården under en period varit säteri för de under bruket vid Karlholm hörande godsen.

 

Ända till senare år ha såväl Västlands bruk som bruket vid Karlholm med tillhörande marker och egendomar ägts av enskilda. Efter att ha tillhört släkten De Geer övergick Karlholms bruk år 1919 i bolags ägo. Ett år senare såldes Västlands bruks egendomar av släkten Wachtmeister till nuvarande ägaren Stora Kopparbergs Bergslags AB. De till dessa bruk hörande storgodsen utgöra nära hälften av socknens areal.

 

Omkring 1720 förvärvade greven på Lövsta Charles De Geer säterigodsen Finnerånger och Holmsånger. Dåvarande ägaren till Finnerånger var Johan Dahl och till Holmsånger den tappre karolinen, generalen, sedermera fältmarskalken friherre Hugo Johan Hamilton, som då nyligen var hemkommen ur ryska fångenskapen. Troligen hade greve De Geer redan vid förvärvandet av dessa egendomar planer på att anlägga och driva ett järnverk i samband med godsen. Härvid stötte han dock på motstånd från avundsjuka grannar. Dessa menade, att järnbruken vid Västland och Älvkarleö skulle bli lidande ifråga om kolförsörjningen, ifall det planerade järnverket vid Karlholm kom till.

 

År 1728 stod dock järnverket färdigt, och det var vid slutet av 1800-talet Lövstagodsens viktigaste järnbruk, med lancashiresmedja, valsverk m. m. Ett betydande brukssamhälle med bruksgator, brukskyrka och klockstapel växte upp i närheten av järnverket. Detta blev Karlholmsbruks samhälle.

 

År 1909 uppfördes även ett sågverk vid Karlholm. Detta hade tre ramar och omfattade såväl stavverk som hyvleri. Sammanlagt höllos bortåt 325 man sysselsatta vid karlholmsindustrierna, när driften hade sin största omfattning.

 

År 1917 sålde De Geerarna på Lövsta sina anläggningar vid Karlholm jämte tillhörande egendomar till Gimo-Österby AB, som i sin tur år 1936 sålde det hela till Korsnäs Sågverks AB.

 

De allmänna svårigheterna för de små järnbruken och även sågverken, som uppkommo efter förra världskriget, satte sina spår även i Karlholm. Inskränkningar i driften måste vidtagas. Dessa svårigheter blevo akuta i och med depressionen på 1930-talet. År 1931 upphörde järnverksdriften, och 1935 lades sågen ned, efter att driften i några år varit av mindre omfattning. Detta medförde en stark tillbakagång för Karlholms brukssamhälle, utvecklingen stannade av, och många utflyttade från orten.

 

År 1937 bildade Korsnäs Sågverks AB och Kooperativa Förbundet Karlholms AB. Detta bolag inköpte bruksområdet vid Karlholm för att där anlägga en wallboardfabrik. 1938 var den nya fabriken i gång, och där sker tillverkning av träfiberplattan "Karlit" i stor skala. Fabriken, som ännu är under utveckling, äges nu helt av Kooperativa Förbundet. Den sysselsätter f. n. i medeltal 300 arbetare jämte ett 30-tal tjänstemän. Årsproduktionen år 1948 var 26.000 ton och tillverkningsvärdet omkring 10 milj. kr.

 

Den nya industrin vid Karlholm har medfört, att bebyggelsen f. n. undergår stora förändringar. Hundratals egnahem ha uppförts i trakten omkring fabriken, samtidigt som brukets gamla bostäder moderniserats, varvid man dock bevarat den gamla stilen hos dessa byggnader. Så har ett stort, vackert och modernt villasamhälle vuxit upp. Härigenom pågår en koncentration av bebyggelsen till Karlholms samhälle på bekostnad av socknens övriga delar. Här är ju jordbruket förhärskande, och genom rationalisering av jordbruksdriften har arbetskraft frigjorts och tagits i bruk vid fabriken. Denna utveckling, som kan anses naturlig till följd av fabrikens tillkomst, pågår fortfarande.

 

Industrin spelar helt naturligt en stor roll i socknens näringsliv. Ungefär hälften av socknens befolkning är mer eller mindre direkt beroende av fabriken för sin utkomst. Detta hindrar inte, att jordbruk med binäringar fortfarande kan anses som den viktigaste näringsgrenen. Trots att Västland inte kan betraktas som en skogssocken i egentlig mening, utgör skogen ett gott stöd för jordbrukets bärkraft.

 

Norra Uppland kan sägas utgöra ett gränsområde mellan slättbygd och bergslagsbygd. Detta gränsläge sätter bl. a. sin prägel på jordbruksdriften. Många gårdar utnyttjas övervägande för åkerbruk, men det finnes även gårdar, där boskapsskötseln dominerar. I huvudsak kan sägas, att dessa två inkomstkällor ha ungefär lika stor betydelse. Detta är en följd av de naturliga betingelserna såväl ifråga om klimatet som jordens beskaffenhet. I klimathänseende kan socknen närmare hänföras till bottniska kustlandet än till mellansvenska slättbygden. De vanligast förekommande jordarterna äro ler- och sandjordar. Genom markkartering har det visat sig, att jorden är mycket kalkrik. Detta beror på lämningar efter skaldjur från ishavstiden, då hela trakten låg under vatten. På vissa ställen har kalkmängden i jorden beräknats till omkring 38.000 kg. per hektar. I övrigt kan sägas, att jorden lider brist på fosfor och delvis på kali.

 

Brukningsdelarnas antal uppgår till omkring 325, varav de flesta äro under 100 hektar. Undantag äro de bolagsägda godsen, av vilka de under Västlands gård hörande egendomarna ha en åkerareal av över 600 hektar. Den bolagsägda jorden brukas sedan gammalt till största delen av arrendatorer. Vid Västlands gård driver dock Bergslaget ett större jordbruk.

 

Socknens totala areal uppgår till 17.404 hektar, därav 3.146 hektar åker, 24 hektar trädgård, 455 hektar äng och 13.663 hektar skogsmark. Det totala taxeringsvärdet uppgick år 1948 till 6.441.600 kr., varav jordbruksvärde 3.948.200 kr., skogsmark 642.100 kr. och växande skog 2.493.400 kr.

 

Jordbruket kan sägas stå ganska högt. Detta är en följd av den allt mera rationaliserade driften. Sedan gammalt har täckdikning varit ett led i höjandet av jordens avkastning. De äldre metoderna ha numera fått vika för rördikningen. På senare år ha allt fler jordbrukare anlitat markkartering för att utröna de lämpligaste konstgödselgivorna. På de flesta gårdarna brukas jorden med hjälp av maskiner. De jordbrukare, som ej i så stor utsträckning ha egna maskiner, få god hjälp av de två på orten arbetande maskincentralerna. Knappast någon lantgård saknar numera mjölkmaskinsanläggningar. En genomgående modernisering och ombyggnad av såväl ekonomibyggnader som bostadshus har pågått det senaste årtiondet. I många fall har man gjort anordningar för att tillvarataga de senaste rönen ifråga om gödsel- och fodervården. Sålunda ha de flesta jordbruk anläggningar för foderensilering.

 

De viktigaste odlade växterna äro vete, korn, råg, havre, potatis och vallväxter. Produktionen av dessa växtslag är infogad i en för trakten väl avvägd växtföljd. I huvudsak tillämpas denna så, att vall utnyttjas t. o. m. tredje året. Fjärde året odlas havre och blandsäd. Det därpå följande året får jorden ligga i träda. Denna kan dock ersättas med odling av grönfoder, ärter och potatis. Sjätte året odlas höstsäd och frösäd. Under sjunde året odlas korn och blandsäd med insådd av höfrö. Ungefär hälften av den odlade jorden brukas som öppen åker och den andra hälften som vall.

 

Under senare år har trädgårdsskötseln, särskilt fruktodlingen, fått allt större betydelse. Fruktodlarnas intressen tillvaratagas av socknens fruktodlareförening. Denna har två trädskötare anställda.

 

Kreatursbesättningarna på lantgårdarna äro uteslutande av SRB-rasen. För att få fram så goda egenskaper som möjligt hos dessa besättningar äro två tjurföreningar i verksamhet. Några av jordbrukarna äro även anslutna till norra Upplands kontrollförening. Några erkänt goda kreatursbesättningar finnas. Särskilt kan nämnas den på Västlands gård, som består av ett 60-tal mjölkkor. All mjölk levereras till Västlands mejeri, vilket tillhör Gävleortens mejeriförening. I genomsnitt invägas dagligen ungefär 10.000 kg. mjölk. Den vanligaste hästrasen är bergsardennern. Någon hästavel att tala om förekommer inte. Under senare år har hönsskötsel bedrivits i ganska stor omfattning. Även svinskötseln har ökat betydligt. Dock bedrives ej någon nämnvärd svinavel. År 1948 uppgick antalet gödsvin till omkring 1.000. Samma år funnos 1.130 mjölkkor, 380 får och 245 hästar.

 

Som redan framhållits, har skogsskötseln stor betydelse jämsides med jordbruket. Nästan årligen avverka bönderna större eller mindre poster av egen skog. Detta ger då sysselsättning med huggning och skogskörslor under någon vintermånad. Över hälften av socknens skogsareal är bolagsägd. Bolagen ha därför rätt betydande skogsdrivningar. Härför är ett antal skogshuggare fast anställda. Körningarna förbehållas i allmänhet bolagens arrendatorer, men även bönderna åtaga sig skogskörslor. Det mesta av massaveden och timret forslas till Tämnarån, som är flottled, men mycket virke föres även till närmaste bilväg f. v. b. till sorteringen vid Tämnaråns utlopp eller något sågverk i närheten. Det mesta av böndernas skogsprodukter uppköpes genom Uppsala läns skogsägarförening.

 

I närheten av Tämnaråns utlopp mynnar en av landets märkligaste flottleder, en ränna av betong. Den är lagd från Dalälven vid Marma station tvärs genom socknen till kusten. Rännan har en längd av omkring 1,5 mil. Genom denna underlättas flottningen betydligt, dels förkortas sträckan och dels behöver ej virket passera förbi kraftverken vid älvens utlopp. En stor del av älvens virke flottas genom rännan. Ett antal arbetare sysselsättes under den isfria tiden av året med hopdragning och buntning av det virke, som kommer från de båda flottlederna.

 

Hantverket inom socknen bygger på en gammal tradition. Under brukstiden funnos särskilda skomakare, snickare och skräddare, vilka anställdes genom bruksledningen men voro självständiga i sitt arbete. Dylika småhantverk leva ännu kvar, och i socknen finnas såväl byskomakare och skräddare som finsnickare. Två urmakare äro även i verksamhet. Några snickerihantverk ha utvecklats till småindustrier, där företrädesvis lådor och byggnadsinredningar tillverkas. I detta sammanhang kan nämnas, att socknen även har ett linberederi och ett gjuteri.

 

Detaljhandeln ombesörjes i ungefär lika stor utsträckning genom kooperationen och privata affärsföretag. Under år 1948 hade Konsumtionsföreningen Carlholm en omsättning på drygt miljonen, fördelad på fyra försäljningsställen och ett par specialbutiker. I Karlholmsbruks samhälle finnas också färghandel, manufakturaffär, herrekipering och bageri. Det mesta av jordbrukarnas produkter avyttras i Tierps köping och Gävle. Undantag är mjölken, som levereras till Västlands mejeri. Företrädesvis är det Gävle-Dala lantmannaförbund och Stockholm-Gävle slakteriförening som stå som uppköpare av lantbruksprodukterna. Jordbrukarna göra en stor del av sina viktigare uppköp i Tierp, bl. a. då köp av jordbruksmaskiner o. dyl. Andra uppköp göras i Gävle, som är närmaste stad och som här i allmänhet benämnes "stan".

 

Det berättas, att under vikingatiden en segelled gått genom Västland till Vendel. Säkert är, att de lägre trakterna av socknen under denna tid lågo under vatten. Att landhöjningen och uppslamningen går fort, bevisas av att rätt stora ångbåtar för en halv mansålder sedan lade till vid Snatra brygga för trafik på Gävle. Detta skulle ej låta sig göra nu. Sedan gammalt har trafiken på land mellan Gävle och Roslagen följt kusten genom Västland. Sedan gammalt har även här varit landsväg. En mycket gammal landsväg följer Tämnarån från Tierp till Nöttö i Västland, där den sammanträffar med kustlandsvägen. I närheten av Västlands kyrka förgrenar sig Tierpsvägen till Skärplinge i Österlövsta socken. Genom dessa numera breda och goda landsvägar och genom alla enskilda vägar äro betingelserna för socknens mycket goda kommunikationer givna. Med flera turer dagligen trafikera SJ:s bussar vägarna genom socknen såväl till Gävle som till Tierp. Ett antal lastbilsåkerier ombesörjer varutransporterna samt transport av mjölk, ved, massaved, timmer m. m. För persontrafiken finns det förutom bussarna sju trafikbilar att tillgå inom socknen. Västland har tre poststationer, vilka dagligen ombesörja utdelning av post. Socknens tre telefonstationer betjäna tillsammans omkring 350 abonnenter. De mest spridda dagliga tidningarna äro Upsala Nya Tidning, Arbetarbladet samt Tierps-Posten.

 

Kommunalfullmäktige, 25 till antalet, är sedan 1918 kommunens beslutande organ. Socialdemokraterna besätta 15 platser, och de övriga äro fördelade mellan de borgerliga partierna. År 1948 hade kommunen 38.950 skattekronor. Den sammanlagda utdebiteringen för den borgerliga och den kyrkliga kommunen var samma år kr. 7: 50 per skattekrona.

 

Socknens fattigvårdsproblem har under alla tider varit av ganska ringa omfattning. Tidigare var detta förhållande en följd av att de, som inte hade sin försörjning genom traktens järnbruk, åtminstone hade någon liten torva att falla tillbaka på. De bruksanställda hade i viss utsträckning sin pension ordnad genom ett gratialsystem. Rotegång och utackordering av fattiga har knappast förekommit, utan dessa bodde i särskilda "fattigstugor". Stugorna voro för det mesta i dåligt skick och uppfyllde ytterst små anspråk. De fattiga försörjde sig i viss mån genom tiggeri men även genom arbeten såsom handarbete, kvastbindning, vedhuggning och smärre gårdssysslor. Kvinnorna anlitades även som hjälp med grövre sysslor i hemmen. År 1900 övertog kommunen Västlands bruks bostadshus för lantarbetare, beläget i Valla by. Här uppläts rum utan ersättning åt sådana fattiga eller äldre personer, vilka saknade egna bostadsmöjligheter. Någon vård av dessa förekom inte. År 1928 renoverades gården och inrättades till ålderdomshem. 1933 förstördes gården genom eldsvåda men uppbyggdes så fort sig göra lät. Den fyller nu stora krav som ett ändamålsenligt ålderdomshem. Västland bildar tillsammans med Tolfta kommun ett fattigvårdsförbund, och ålderdomshemmet mottar vårdbehövande från Västland, Tolfta och Hållnäs.

 

Västland hör till Älvkarleby provinsialläkardistrikt. Läkaren är stationerad i Älvkarleby, där han även har sin mottagning. Under sin verksamhet inom barnavårdscentralen besöker han även regelbundet ett par platser inom Västland. Socknen har egen distriktssköterska. För sjukvården bland de anställda vid Karlholms fabrik har bolaget särskild sjuksköterska anställd. Bolaget har även en mindre sjukstuga i närheten av fabriken. Vid svårare sjukdomsfall äro västlandsborna hänvisade till Akademiska sjukhuset i Uppsala eller till landstingets sjukstuga i Tierp. För hjälp åt behövande finnes en del fonder att tillgå.

 

Socknen tillhör Älvkarleby landsfiskalsdistrikt och bildar eget polisdistrikt med en fjärdingsman anställd. Brandskyddet är väl ordnat genom frivillig brandkår. I Sandby är en brandbil jämte övrig god brandutrustning stationerad. I södra delen av socknen finnes dessutom en motorspruta att tillgå. Karlholmsfabriken har eget verkbrandskydd. De flesta gårdarna och villorna ha eget vatten- och avloppssystem. Undantag utgör en del av Karlholmsbruks samhälle, som får sitt vatten från ett mindre vattenverk vid fabriken.

 

Befolkningsförhållandena ha i stort sett följt en naturlig utveckling. Någon emigration i nämnvärd utsträckning har inte förekommit. De båda bruken gåvo ju den del av befolkningen, som ej levde av jordbruk, en jämn och någorlunda dräglig utkomst. Eventuellt överskott av arbetskraft drogs helt naturligt över till bruken, samtidigt som jordbrukarna kunde utöka sina inkomster genom kolning och körslor under bruken. Någon större anledning av ekonomisk art till emigration förelåg således inte inom Västland. Som framgår av här meddelade befolkningssiffror ökade befolkningen jämnt till fram mot 1930-talet, då högsta invånarantalet kunde noteras. Den därpå följande tillfälliga nedgången har sin orsak i den redan omnämnda driftsinskränkningen vid Karlholmsbruk. Många, särskilt yngre, sökte sig då framför allt till städerna. Största orsaken till befolkningsnedgången i början på 1930-talet torde dock de låga födelsetalen vara. Efter något år började återigen en befolkningsökning märkas som följd av de bättre utkomstmöjligheterna. Numera är också inflyttningen större än utflyttningen.

 

Förändringar i socknens befolkningsförhållanden visas genom följande siffror: År 1870 var folkmängden 2.045 personer, 1880: 2.195, 1890: 2.452, 1900: 2.545, 1920: 2.827, 1930: 2.875, 1940: 2.521 och 1944: 2.480. År 1948 funnos 2.606 personer, varav 1.337 män och 1.269 kvinnor.

 

Västlans kyrka

Det kan inte med bestämdhet sägas, när Västlands gamla kyrka uppfördes. Den nämnes i en handling från år 1314. Sannolikt uppfördes den i slutet av 1100-talet. Den var av den vanliga uppländska typen med högt spåntak, försett med takryttare. Byggnadsmaterialet var tegel. Invändigt var kyrkan smyckad med vackra målningar, bl. a. ärkebiskop Jacob Ulfssons vapen. Den hade fått sin plats på lös sandgrund nära Tämnarån (bruksälven), "och den nära liggande bruksälven underminerade under århundradens lopp kyrkvallen och så småningom själva kyrkan, så att den till sist blef rent av lifsfarlig att använda". På grund av det bristfälliga skick, vari kyrkan befann sig, framfördes vid flera tillfällen tanken på att reparera den. Flera småreparationer hade även före 1700-talets ingång ägt rum, vilket ju var betungande för församlingen.

 

Under ryssarnas härjningar år 1719 blev kyrkan ganska illa åtgången. Nu kunde inte en reparation låta vänta på sig, och år 1725 var den slutförd. Klockstapeln, som skonades av ryssarna, var även bristfällig, men år 1746 hade en ny sådan uppförts på lämpligare plats närmare kyrkan.

 

Efter någon tid började kyrkan återigen bli bristfällig. Här och var började sprickor uppstå i murarna, ena gaveln bågnade ut o. s. v., allt beroende på den dåliga grunden. Så började tanken på att bygga en ny kyrka på lämpligare plats att växa fram. En annan orsak, som aktualiserade nybyggnadsplanen, var kyrkans läge i närheten av krogen vid Västlands bruk. Detta föranledde, att många kyrkobesökare även passade på att besöka krogen. Av förklarliga skäl kommo många ej längre än till krogen eller voro efter krogbesöket ej så önskvärda i kyrkan.

 

Det kom att dröja ända till 1850-talet innan den nya kyrkan påbörjades. Den uppfördes några hundra meter söder om den gamla på åsen. År 1858 togs den nya kyrkan i bruk, och år 1862 blev den högtidligen invigd. Vid denna tid revs den gamla kyrkan, och därmed försvann ett mycket förnämligt medeltidsminne.

 

En hel del värdefulla föremål överflyttades från den gamla kyrkan till den nya. Denna är därför ganska rik på intressanta inventarier. I den nya kyrkans torn upphängdes de tre kyrkklockorna. Den största av dessa, som bär årtalet 1682, skänktes av Welam Vervier d. y., landshövding Jakob Fleming och översten för Upplands kavalleri friherre Carl Gustav Kruse av Kajbala. Vervier var ägare till Västlands bruk. De båda senare herremännen voro ägare till flera gårdar i socknen. Den till storleken mellersta klockan bär följande inskrift: "Då den stormäktigaste Herren och Konungen Carl XIII prydde konungatronen, Doct. Jakob Ax.-Lindblom innehade Uppsala ärkestift, församlingens Pastor var Simon Elgklou och kyrkovärdar C. A. Guillaume, Olof Nilsson i Staf och Mats Phersson i Bolstan, blev denna klocka omgjuten i Stockholm år 1810". Den minsta klockan är gjuten i Stockholm 1739. Inskriften avslutas med följande strof: "Ty största klockans klang är mindre tack för Gud, än en botfärdig själs fördolda sucknings ljud".

 

Welam Vervier d. y. har även skänkt en 1655 års bibel till kyrkan. Förutom Karl XII:s bibel finnes en praktbibel av yngre datum. Den är skänkt år 1931 av folkskolläraren S. Öhman i Sandby och försedd med ärkebiskop Nathan Söderbloms egenhändiga namnteckning. Utom här nämnda föremål har Vervier d. y. skänkt en sjuarmad ljuskrona. Trenne andra ljuskronor förtjäna att omnämnas. Av inskrifterna läses, att den ena är skänkt år 1750 av Johan Andersson och hustrun Anna Andersdotter, den andra år 1655 av Anders Larsson och Elin Oulofsdotter och den tredje år 1718 av Lars Ravelsson. I kyrkan förvaras även en skulptur av det Hirschenstiernska vapnet, uppsatt år 1695 över löjtnanten Carl Gustav Hirschenstierna. Hans värja med ingraverat bibelspråk på latin förvaras också i kyrkan. Av nattvardssilvret kan nämnas patenen från 1300-talets början. Den är ett unikt silversmide med figurer, besläktade med skulpturerna på Uppsala domkyrkas sydportal. Kalken har tidig renässansstil, och oblatasken är tillverkad 1703 i kontrabarock. En medeltida dopfunt, huggen i sten, förvaras också i kyrkan.

 

Karholms brukskyrka

Utom församlingskyrkan finns en brukskyrka i Karlholm. Den äges numera av brukets innehavare Karlholmsbruks AB. Troligen är den uppförd omkring 1734, då Karlholm fick sin första brukspredikant. År 1945 företog ägaren en genomgripande restaurering av kyrkan, varefter nyttjanderätten överläts på Västlands församling.

 

I Västlands kyrka hålles högmässa varje söndag, och i Karlholms kyrka hålles gudstjänst tre söndagar i månaden. Två kyrkliga syföreningar arbeta, och dessutom har startats en flicksyförening. Vidare äro två pojkgrupper samt en ungdomsförening i verksamhet. Sedan ett par år är även en kyrklig söndagsskola i gång.

 

Ända till början av 1860-talet förekom ingen lekmannaverksamhet inom socknen. All själavård och allt andligt arbete utövades genom statskyrkan. Som på alla andra håll iakttogo människorna den yttre fromheten mycket noga. Ej en högmässa fick hållas utan att någon medlem ur varje familj besökte kyr- kan. Efter högmässan fingo församlingsborna träffas. De utbytte då tankar och kommenterade nyheter. Dessa sammanträffanden betydde nog mycket för menigheten och upptogo dess intresse kanske mer än predikan. I början av 1860-talet nådde väckelsen Västland. Då anlände en kolportör, som gick under namnet "Värmlands-Per". Socknens dåvarande kyrkoherde Joh. Er. Gällstedt ville inte upplåta kyrkan för Värmlands-Per, utan denne fick hålla sina predikningar i gårdarna. Detta var en ny form av religiös förkunnelse, som slog an mycket, och intresset grep snabbt omkring sig. Nya kolportörer anlände, och snart växte en väckelse fram, en väckelse, som skulle bli grunden för den mycket starka frikyrkliga verksamheten på orten. Vid mitten av 1870- talet låg denna verksamhet under Fosterlandsstiftelsens ledning. År 1877 bildades en nattvardsförening, och därmed kan sägas, att Västlands friförsamling var bildad. Sedermera har församlingen övergått till Svenska missionsförbundet.

 

Nu har missionsförsamlingen ej mindre än fyra egna gudstjänstlokaler eller missionshus inom socknen, vilket säger något om denna församlings stora betydelse. Den är indelad i fyra kretsar. Sitt första missionshus fick församlingen år 1882. Under senare delen av 1890-talet kunde församlingen glädja sig åt en mycket stark väckelse. Särskilt var denna märkbar bland ungdomen. Dåvarande predikanten E. O. Olsson nedlade ett mycket uppskattat arbete på ungdomsverksamheten, och år 1898 hade han organiserat en ungdomsförening. Förutom vanlig predikoverksamhet har församlingen sedan lång tid tillbaka söndagsskola och juniorverksamhet. Den nedlägger även mycket arbete för sång och musik, och dessutom arbeta ett antal syföreningar i församlingens tjänst.

 

Socknens baptistförsamling, som även har sitt ursprung från den här beskrivna frikyrkliga rörelsen, bedriver också aktiv verksamhet. Församlingen har egen gudstjänstlokal. Så är även fallet med Västlands metodistförsamling. Denna har utvecklats parallellt med och skilt från den övriga väckelsen, närmast på initiativ från Gävle metodistförsamling. Från början var endast en grupp verksam, men år 1887 bildades egen församling. Utom predikoverksamhet har även denna församling söndagsskola och ungdomsförening. På senare år ha pingstvännerna bildat församling inom socknen. De ha egen gudstjänstlokal i Snatrabodarna vid Karlholmsbruk.

 

Redan år 1765 funnos två skolor i Västland. Den ena, skolan vid Karlholm, hade Lövsta bruks ägare inrättat för sina underhavandes barn i socknen, men även andra föräldrar i norra delen av Västland fingo sända sina barn till denna skola, vilken nämnda år hade 13 elever. Den andra skolan var avsedd för byarna närmast kyrkan och hade upprättats av Västlands bruks ägare, som upplät lärarbostad och skollokaler. Skolan räknades som sockenskola, emedan socknen betalade lärarens lön. År 1870 voro 135 barn inskrivna vid denna skola. Barnen från västra delen av socknen fingo vid denna tid sin undervisning genom en "skolmoster". Det är ju givet, att undervisningen då var mycket bristfällig. Särskilt beredde de undermåliga lokalerna många svårigheter. Skolan vid kyrkan inhystes än här, än där. En tid var den t. ex. förlagd i Åkerby gård, nuvarande hembygdsgården. Ofta framfördes önskemål om att skolhus skulle uppföras i Sandby, Sätra och vid kyrkan samt att småskolor skulle inrättas. Men häremot restes många hinder, främst beroende på att de ledande inom socknen ansågo, att kostnaderna blevo för dryga.

 

År 1872 fick dåvarande folkskolinspektören rektor Norlen tillfälle att deltaga vid en kyrkostämma, vilken kom att få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av skolförhållandena. Som följd av besluten vid nämnda stämma bestämdes redan samma år tomtplatser för skolhus i Sätra och Sandby. Genom att Strömsbergs bruksägare hade rösträtt inom Västland och understödde Sätra och Kårbo byamän i deras strävan för en skola, kunde Sätra skola redan 1873 invigas. Sandby skola stod färdig 1875, och 1879 togs skolan vid kyrkan bruk. År 1878 övertog socknen Karlholms bruksskola, som dock fortfarande hölls i brukets lokaler. År 1887 byggdes här ett särskilt skolhus för småskola. På 1890-talet uppdelades även skolorna i Sandby och vid kyrkan på folk- och småskola. I samband med att nytt skolhus togs i bruk i Sätra år 1900, inrättades särskild småskola även här. Då barnantalet i södra delen av socknen konstant höll sig mycket stort, delades detta område i två rotar, och år 1907 byggdes ett nytt skolhus för folk- och småskola i Väla. År 1918 togs Karlholms nya skola i bruk, och därmed kan sägas, att socknens skolväsende till fullo var organiserat. Genom de nuvarande lokala skolmyndigheternas omsorg och stora intresse för sin uppgift kan skoldistriktet erbjuda goda och ändamålsenliga lokaler. Samma kan sägas om lärarbostäderna, vilka samtliga äro renoverade och med ett par undantag i alla avseenden fullt moderna.

 

Skoltiden är sju år, och samtliga distriktets skolor äro av B: 1-form. Läraravdelningarna voro år 1949 tolv till antalet, och barnantalet uppgick samma år till omkring 250.

 

Inom socknen finnes ett 25-tal föreningar av olika slag. Av dessa äro jordbrukets ekonomiska organisationer och de religiösa sammanslutningarna redan nämnda. Så är även fallet med Konsumtionsföreningen Carlholm. Utom affärsverksamhet bedriver denna förening ideell verksamhet i ganska stor utsträckning. År 1948 voro 571 medlemmar anslutna till denna förening. Av de fackliga föreningarna kunna Avd. 599 av Sv. trävaruindustriarbetareförbundet med omkring 300 medlemmar och RLF:s västlandsavdelning med 140 medlemmar nämnas. ABF:s avdelning i Karlholmsbruk och Västlands föreläsningsförening bedriva båda en mycket uppskattad verksamhet genom studiecirklar och föreläsningar. Bland ideella föreningar intaga logen Stridsbaneret och logen Sandby, båda tillhörande IOGT, sedan gammalt en framstående plats. De ha 73 resp. 66 medlemmar. Samtliga sifferuppgifter i detta sammanhang avse år 1948. De stora politiska partierna äro även representerade på orten genom föreningar. Dessa ha ur de olika lägren en nära 100-procentig anslutning. Ett livaktigt hemvärn och en aktiv lottaförening finnas också. Som ideell förening för jordbrukarungdomen intar Västlands JUF en framstående plats. Denna förening disponerar egen hembygdsgård, Åkerby, belägen i närheten av kyrkan.

 

Om Västlands tidiga bebyggelse vittna många fornlämningar. Dessa härstamma så gott som utan undantag från den yngre bronsåldern. Det är knappast troligt, att det fanns någon bebyggelse före denna tid, emedan trakten då till största delen låg under vatten. De mest påtagliga fornlämningarna äro ättehögarna. Av dessa ha på den s. k. Sandvreten och på Björnvretsbacken ursprungligen funnits tre större och ett 20-tal mindre. Vid Bolstan ej långt från kyrkan ha funnits omkring 90 gravhögar, av vilka många ännu äro väl bibehållna. Den största mäter vid foten cirka 57 meter i omkrets. I Valla, Räv- näs och Snatra finnas också lämningar av dylika högar. Rösen förekomma bl. a. i Östra och Västra Vad, Sandby, Valla, Stav, Väla och Finnerånger. Stensättningar av olika slag ha funnits i huvudsak på samma platser som gravhögarna och stenrösena. Öster om Träsksjön återfinnas de s. k. Tingshällarna. Här ligger en flat stenhäll med en större sten i mitten för domaren och flera mindre stenar runt omkring för bisittarna. I gravhögarna ha flera smärre fynd gjorts, dock ej av större värde. Undantag utgöra några fynd från Storgärdsberget i Sandby, där man i en forngrav hittat två ovala, enskaliga spännbucklor och en oval, dubbelskalig, ett runt spänne, ett armband, en brakteat och ett ringspänne, allt av brons. I Västra Vad ha hittats ett handtag av guld och ett lock av silver. Lerurnor, brända ben och metallstycken ha anträffats på ett flertal ställen.

 

Som tidigare framhållits, omnämnes Västland i olika sammanhang redan på 1300-talet. Dock är det ej förrän från år 1612, då "Wesslands bruk anlades av en befaldningsman med Sahl. Dråttning Christinas penningar", som brukets och i samband därmed Västlands historia har säkra källor. Då socknens historia från denna tid och ett par århundraden framöver i tiden är intimt förknippad med Västlands bruks utveckling, och då detta bruk är ett av de äldsta i norra Uppland samt på sin tid ett av de största, kan det vara på sin plats att här redogöra något för utvecklingen. Den 6 oktober 1633 arrenderades bruket av Welam Vervier jämte några till. Senare övertogs bruket av Vervier ensam. Bruket var vid denna tid obetydligt och förfallet men utvidgades och upparbetades på alla sätt av Vervier under hans arrendetid. Bl. a. byggdes där "en stenhytta och två stycken hambrar, med tre stycken härdar samt dammen wälbebyggt med underfall". Efter denna tid hade bruket ett synnerligen hastigt uppsving, så att det vid Verviers död var ett av de större brukssamhällena i Uppland med ungefär 300 invånare. För att bruket skulle få tillräckligt med skog till kolning och malmbrytning inköptes välbelägna hemman inom socknen. Malmen togs till största delen från Dannemora och kördes landsvägsledes av bönder dels mot kontant ersättning, dels mot ersättning i annan form. Det var vanligt vid denna tid, att privata bruksidkare fingo åt sig upplåtna Kronans räntor och rättigheter i omgivande socknar och härader. Mot att erlägga en viss summa till Kronan fingo de helt eller delvis taga i anspråk de kringboende skattskyldigas dagsverken och körslor samt prestationer av kol och ved. Med arrendet av Västlands bruk följde dylik rätt inom Västlands, Tolfta, Tierps, Vendels och Älvkarleby socknar. Detta blev naturligtvis anledning till att det tidvis rådde skarpa motsättningar mellan bönderna och bruksägaren, då bönderna ofta blevo oskäligt hårt betungade. Då Welam Vervier hade lagt ned betydande summor på iståndsättandet och utvidgandet av Västlands bruk, anhöll han att få inköpa bruket jämte strömmen. Detta beviljades honom år 1647 mot erläggande av 1.500 riksdaler samt 600 daler silvermynt i årligt kronoarrende.

 

För att belysa tillverkningen under tidigare perioder vid Västland kan nämnas, att år 1640 exporterades därifrån 653 skeppund stångjärn, och vid Verviers död år 1654 var motsvarande siffra 1.500 skeppund. Bruket hade skyldighet att bl. a. leverera muskötplåtar till gevärsfaktoriet i Söderhamn. Dessutom utsmiddes tackjärn till stångjärn. Utskeppningen skedde över Snatrabodarna, dit järnet kördes över Väla och Rävnäs. Rävnäsvägen kallas än i dag av de äldre "järnvägen". Dannemoramalmen lämpade sig bäst för vallonsmide, varför de uppländska bruken i allmänhet hade övergått till detta. Vid Västland funnos dessutom franska och tyska hamrar. Den Vervierska familjen var bosatt i Stockholm, men efter Verviers död flyttade familjen till Västland, dit även Verviers stoft fördes. Hans grav finns på gamla kyrkogården, där gravstenen ännu är i gott skick.

 

Verviers söner dogo barnlösa, och en tid förvaltades bruket av dottern fru Maria Hirschenstierna och hennes son i första giftet Magnus Gabriel Röttlin. Vid denna tid drabbades familjens ekonomi hårt av reduktionen, och genom kontrakt nödgades den år 1696 överlåta bruksrättigheterna på brukspatron Hans Gabri9,1 Enander, som även lyckades förvärva äganderätten till bruket. Genom bl. a. ryssarnas härjningar kom även den Enanderska släkten på ekonomiskt obestånd, och år 1734 blev friherre Charles De Geer på Lövsta ägare till Västlands bruk. Den De Geerska tiden i brukets historia kännetecknas av en lugn och förtjänstfull utveckling och ett iståndsättande av det under närmast föregående tid illa medfarna bruket. Greve Baltzar Julius Ernst von Platen blev genom sin hustru Charlotte, född De Geer, ägare till bl. a. Västlands bruk. von Platens dotter Elisabeth ärvde sedan bruket, och genom hennes giftermål med överstekammarherren greve Axel Wachtmeister kom bruket i den Wachtmeisterska släktens ägo. Som tidigare nämnts, såldes Västland jämte andra bruk och övriga egendomar av dåvarande ägarna grevarna Axel och Henning Wachtmeister till nuvarande ägaren Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag.

 

Som framgår av beskrivningen, ha flera av vårt lands mera framstående släkter haft intressen i Västland eller medlemmar bosatta här. Det är givet, att detta haft stor betydelse för socknens kulturella utveckling.

 

En av de mera betydelsefulla händelserna i socknens historia är ryssarnas härjningar år 1719. Den 27 juli anlände ryssarna från Lövstalöten och landstego utan motstånd i Västlandsfjärden. De överforo snart trakten innanför landstigningsplatsen och antände allt, vad de kunde komma över, bl. a. sockenkyrkan, Västlands bruks hammare och masugn med andra tillhörande byggnader och bruksbus, prästgården och alla byar i socknen med några undantag.

 

Att det för övrigt var en orolig och bekymmersam tid, framgår av varje blad i kyrkans längder från en lång följd av år. Kollekt till flyktingar, till fångarna i Ryssland, till slavar i Turkiet m. fl. återkommer ständigt. Många av socknens söner hade även stupat i främmande land, bl. a. två söner till fru Maria Hirschenstierna. Till återuppbyggnad av kyrkan inkommo kollekter från många av Sveriges och Finlands kyrkor. Men tiden läker alla sår, och snart hade även dessa nödår i socknen gått till historien. År 1721 voro hamrarna åter i gång vid Västlands bruk, och året efter var masugnen återuppbyggd. Bruket fick åtta frihetsår för ryssarnas härjningar och de brandskattade gårdarna tre.

 

Väl följde även under tiden efter 1721 nödår av olika anledningar, missväxt och andra svårigheter, vilka kunnat bemästras endast genom idogt arbete. Dock kan sägas om denna tid i socknens historia, att den kännetecknas av en lugn och förtjänstfull utveckling, ett skeende, som utgör grunden till det nuvarande välståndet.

 

Källa: Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950           


Dokument ändrat 2010-12-28